jag vet inte vad jag ska skriva riktigt, eller hur jag ska formulera mig snarare.

jag mår så himla dåligt när jag ser någon vara ensam nästan hela tiden. Ensamma människor gör mig nervös, jag blir orolig att de kanske inte är det minsta lyckliga, att de aldrig kommer bli det. För hur lycklig kan man vara om man är helt ensam? Och när de ler mot folk som pratar med dem, ler och ser så himla snälla ut men liksom rädda "oj, du pratar med mig! det var värst! folk gör aldrig det. Vi kanske kan bli kompisar! eller? nej kanske inte. Men jag är van att vara ensam, det är lugnt." ungefär så ser de ut ibland, och det kryper i mig då. Det gör riktigt ont ibland när jag tänker på att vissa inte har några vänner. Tänk de vars enda konversationer på en dag är med sin familj, och kanske med någon som sista utväg frågar just den personen vad klockan är eller vad man har för lektion sedan!?

Är jag ensam om att tycka synd om men inte veta vad jag ska göra? förmodligen inte. Men det känns så fel! men jag har ingen aning om vad jag ska göra.

men när jag ser sådana människor så blir jag verkligen glad över att jag har vänner - även om jag redan visste att flera är superbra så uppskattar man det ännu mer när man inser att man kunnat bli utan. Vad det är som gör att man blir utan vänner, att man ärligt talat aldrig i sitt liv får en kompis, det vet jag inte - det finns säkert flera anledningar - men jag är så glad att jag inte fått den "lotten i livet" - och jätteledsen över att andra fått den.

Nu ska jag plugga religion igen, men jag var tvungen att skriva av mig. Såg en person på facebook som jag tycker så himla synd om.